Jag var always-on

Under mina mest intensiva år som VD på den stora mediebyrån var jag always-on.

Jag såg förvisso i princip alltid till att åka hem till familjen när den normala arbetstiden var slut, men jag var sämre än jag trodde på att koppla ned jobbet mentalt.

Jag var hemma men inte helt närvarande.

Mailen fanns ju där i mobilen och det kändes både lättare och bättre att beta av dem i takt med att de dök in än att spara dem på hög till dagen efter.

Eftersom fler fungerade som jag och eftersom vi jobbade med andra länder i andra tidszoner var det sällan tyst i mailen några längre stunder.

Därtill: om någon på huvudkontoret i London mailade kändes det såklart bra att vara snabb att svara.

Under de här åren fungerade tränarrollen i barnens fotbollslag som terapi.

I alla fall om terapi = att ge och få energi samtidigt som hjärnan får vila en stund från det den ägnar sig åt hela dagarna.

Det går liksom inte att tänka på jobb samtidigt som du ska få ett 20-tal barn att göra som du vill.

Jag säger inte att alla ska vara tränare på sin fritid, men rekommenderar verkligen att hitta något som blir ett bra sätt att stänga av jobbtankarna, vilka lätt kan snurra mer eller mindre konstant.

En löprunda eller annat träningspass är naturligtvis bra – under förutsättning att jobbtankarna faktiskt stängs av.

Det finns en högst naturlig förklaring till att vi ibland tycks ha svårt att koppla bort jobbet utanför arbetstid:

Hjärnan gillar att vara sysselsatt, så när det finns något den kan brottas med vill den göra det.

Knepigt nog mådde en del av mig bra av att ständigt vrida och vända på jobbrelaterade frågor, för att ligga steget före och/eller för att lösa någon utmaning.

Knepigt eftersom det på lång sikt finns både nackdelar och risker med att alltid vara påkopplad.

Om vi vill hålla länge (vara hållbara) behöver vi faktiskt tänka och framförallt agera på ett sätt som ger oss förutsättningar till detta.

Vilket kan vara särskilt utmanande för alla som jobbar med saker där det inte riktigt finns något tydligt slut på projekten, då hjärnan har saker att brottas med hela tiden.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag hade definitivt kunnat vara bättre på att stanna upp lite de gånger ett projekt faktiskt var slutfört.

Det behöver inte handla om att ordna en taklagsfest efter varje genomförd kampanj, men visst skulle många – inte minst i kommunikationsbranschen – må bra av ett lite tydligare avslut än att titta på en effektmätning som direkt genererar nya uppgifter och målsättningar.

Stanna upp – reflektera – varva ned.

Under min always-on-period var mina andetag alltid koncentrerade till övre halvan av bröstkorgen. Det var inget jag ens tänkte på då, men så var det garanterat.

Det är de till och från även idag, men när jag märker det försöker jag skifta fokus och sänka pulsen. Låta hjärnan slappna av en stund genom något längre och lugnare andetag där luften får komma ned till nedre delen av lungorna.

Det där har jag alltså konstaterat i efterhand att jag kunde ha gjort betydligt bättre långt tidigare, men jag förstod helt enkelt inte detta då.

Och jag förstod definitivt inte att hjärnan jobbar bättre om vi andas rätt och om vi tillåter den att dagdrömma med jämna, eller för all del ojämna, mellanrum.

När vi dagdrömmer aktiveras flera områden i hjärnan som är sammanbundna i ett nätverk kallat ”default mode network”.

Ett annat vanligt tillstånd är ”executive mode network” vilket används så fort vi gör någonting aktivt.

Dessa två (av sju) olika nätverk är normalt inte i gång samtidigt, och default-området har visat sig vara viktigt för bland annat kreativiteten.

Vi kan medvetet ”slå på” default mode network genom att göra saker som inte kräver någon mental kapacitet, gärna något repetitivt.

”Det är ingen slump att folk ibland får bra idéer när de står och diskar eller krattar löv”, säger exempelvis Anders Hansen.

Dessutom har dagdrömmar-läget en viktig stressreducerande effekt.

Det må verka häftigt och starkt samt vara stärkande för självförtroendet att kunna jobba hårt och jämt samtidigt som allt annat i livet ska hinnas med, men det gör oss i praktiken sämre och är inte hållbart.

Även om jag hade väldigt roligt och trivdes på alla sätt under de mest intensiva åren kan jag inte låta bli att undra hur mycket bättre jag hade varit om jag tillåtit mig att dagdrömma ibland och andats så luften kom hela vägen ned i lungorna.